Ok, här kommer en liten uppdatering från den del av lesfolket som lämnade för det stora, feta tjockislandet.

Som de flesta vet lämnade jag lilla Sverige i augusti, för att åka till Poplarville, MS, USA. Det var helt underbart roligt, hela tiden, det hände alltid saker. Visst var min värdfamilj ganska konstig, men jag tänkte inte låta det förstöra min vistelse i Mississippi.

Fem månader senare stog jag inte ut med min värdfamilj längre, jag blev anklagad för saker jag inte gjort, och det började helt enkelt gå utför. Jag vet fortfarande inte varför, för jag gjorde aldrig något. Jag kan fatta att de hade blivit arga på mig om jag gick ut och festade och inte kom hem i tid. Men jag gjorde aldrig något sådant.

Mot slutet pratade min värdmamma inte ens med mig, och tro mig, det blev väldigt ensamt. Föreställ er att bo i ett hus med en människa som ni kännner, men inte så jätte bra. Hon har alltid verkat sur, mest hela tiden så länge som du känt henne, det har liksom alltid verkat som att hon bara ville bli av med dig. Så en dag slutar hon prata med dig, ignorerar dig när du kommer in i vardagsrummet och när du försöker få kontakt är det som om du inte är där över huvud taget. Om du försöker hjälpa henne med något eller räcka henne något rycker hon det ur dina händer och vänder sig direkt från dig så att allt du kan se är hennes krumma rygg. Om du pratar med henne svarar hon (om hon ens svarar) med så få ord som möjligt, som om allt du säger är helt ointressant och hon inte orkar slösa luft på att ge ett mer utförligt svar än "yes" or "na-a".

Min värdpappa var snäll, men han jobbade natt och om han var hemma sov han.

Jag tror aldrig jag har känt mig så ensam och försvarslös förut, för jag hade absolut ingen makt. Ville jag gå någonstans var jag tvungen att ha hennes tillåtelse, och när man är totalt ignorerad är det svårt att be om det, jag var rädd för vad jag än sa kunde hon vända det mot mig.

Jag hade planer på att flytta hem till någon av mina kompisar, men allt tog sån tid med pappersarbeten etc. Så räddningen kom när mina kära vänner i Chicago sa att jag kunde komma och bo hos dem. När jag väl hade bestämt mig för att jag inte kunde stanna i Poplarville satt jag på ett plan till O'Hare en vecka senare.

Jag älskar P-ville, det kommer jag alltid göra. Jag älskar alla mina vänner där, och jag kan inte vänta påden dagen då jag kan åka tillbaka och träffa dem. Det är som jag sade till min vän Jessica helgen innan jag åkte, under en ström av tårar:

"I'm just so freaking scared! I'm scared that I've just had the best time of my life, and now it's all gone... I love yall so much!"

Men nu bor jag i en förort (suburb, typ as nice, massa rikusar) utanför Chicago, och det är JÄTTE bra. Jag trivs jätte bra, visst saknar jag mina vänner, men jag har fått ut så himla mycket av allt det här, jag skulle inte ändra något av det om jag fick chansen. 

  I was burned but I call it a lesson learned
I steak a return but i call it lesson learned.
My soul has returned so I call it a lesson learned.
Another lesson learned....

Life perfect, aint perfect if you don't know what the struggles for
Falling down aint falling down if you don't cry when you hit the floor
It's called the past 'cause im getting past
and i'm nothing like I was before.
You ought to see me now.

Alicia Keys
      

 

Saren

7 februari 2008 20:18

Du är så stark liten! Så otroligt stark, och jag är så stolt över dig. Trots att vi inte setts på sex månader nu märker jag att du växt. Ojoj, tänk.. när du kommer hem är vi nästan vuxna! Lilla vi. Och då bär det av till EM. Sen ska vi se till att du får åka tillbaka och hälsa på i P-ville!

http://saren.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hösten har kommit till Skåne nu, det är sådär perfekt höstväder som man annars bara hoppas på. Dimma på morgonen, sol och klar himmel på dagen och vackra solnedgångar. Kallt som fan är det också, frostnätter. Dock ingen snö än. Igår gick jag på kväll...

Saren här.   Som ni vet så fick min telefunk bada i toaletten för några veckor sen.. den tyckte inte om det, och dog. Men jag har lyckats få så mycket liv i den att jag kunde tömma den på anteckningar (vilket var ganska många, för som ni vet skri...

Hej mina vänner!   Jag struntade i festen som det ryktades om och dansade loss till 90-talsmusik tillsammans med mina korridorskompisar istället (som också struntade i festen). Barndomsnostalgiskt och vackert på alla vis, med återupptäckandet av ...

  Fredag. Har inte haft inspiration att skriva här, trots att det hänt massa kul på internatet. Tack för Stockholmsuppdateringen, kul att höra (läsa) att ni har det bra, fast nu saknar jag er ännu mera förstås :( Idag har det varit jättevarm...

Hejsan hoppsan "skåning", Saren här! Jag tänkte nu ge mig på den så högt efterlängtade, eftertjatade, bloggen från storstaden. Faktum är dock att här händer inte så mycket.. kikade i min kalender för att se vad vi hittat på för bus sen d...