Sverige här, genom Saren. Som sagt var är vi som blev kvar rätt sega.. Men I lalalalalike it! I fredags fixade iallafall mina underbara älskade vänner någon slags artonårsmiddag för mig. Det åts annas vegolassagne (ojoj! sara ber om vego, vart är världen påväg?), choklad-/smulpaj, godis, chips, vildäpple, pepsi och blåbärste. Det var vuxenspel, zoospel, sång, barnmusik, mysprat, promenad och brygghäng. Senare joinade även Benjiboe och Dempsson vilket gjorde att resten av kvällen spenderades med mycket skitsnack och mys som gamla goda tider. Jag passar härmed på att än en gång säga tack, jag älskar er.

Fråga din granne, fråga din graaanne. Fråga om du och jag ska vara ihop. Du kommer få samma svar, hela världen kommer ge dig samma svar. Vi hör ihop, vi hör ihop.

Jossan här.

I Illinois är Physical Education obligatoriskt för alla High School elever. I min skola får man välja vad man vill ha i PE, man har samma sak två veckor i rad, sen börjar man något nytt. För de första två veckorna valde jag badminton, men när jag pratade med Brittany och Roxana så hade de valt vollyboll, och de ville att jag skulle byta till det. Suck.. Så jag bytte. 

Alla vet att jag inte är någon bra vollybollspelare, Peter-tre-meter kan intyga det! Jag är den som motståndarlaget siktar mot när de servar, bara för att det vet att jag kommer missa bollen.

Så en dag, istället för att träffa bollen med händerna, träffade bollen mig i ansiktet. Varpå en kompis, Donny, säger:

"I don't know how you do in Sweden, but in America we don't play with our face!"

Är hemskt ledsen om jag ger USA en dålig bild av hur Svenskar är, de tror säkert att alla är jätte dåliga på vollyboll.. sorry:P

Over and out, Jossan  

Ok, jag måste ju berätta lite historer om min nya skola också. Jag har gått där i nästan tre veckor nu, och skolan är så stor att jag fortfarande inte hittar överallt!

Toaletterna på andra våningen är självspolande!! Jätte coolt ;p! Problemet är att de inte alltid fungerar så bra, eller jag borde nog säga att de fungerar för bra. De spolar nämligen innan du sätter dig, medan du sitter där (och om you're taking a crap kan de hinna spola mer än tre gånger innan du är klar), och efter att du är klar.

Vi har ca 5 minuter mellan klasserna, vilket är i precis tillräckligt för att du ska hinna gå till din nästa klass, och kanske hämta en bok från skåpet.

En dag efter min 4th period var jag bara tvungen att gå på toaletten innan min nästa lektion, jag kunde inte hålla mig ytterligare en timme. Så såklart medan jag sitter där på toan (som spolar för glatta livet) ringer klockan. Fan fan fan!! I'm gonna be late!! Dang!! Så jag springer till nästa lektion, jag var kanske 1 min sen. Min lärare släpper in mig och säger:

"Do you have a pass?"

"A pass?"

"Yeah, you need a pass, you're late, where were you?"

"Bathroom..."

"You can't be late, that's detention."

Och i mitt huvud tänker jag "You gotta be kiddin me! Am I gonna get a detention for going to the bathroom?! I was 1 minute late, all we do for the first 30 minutes is just sitting around listening to the announcements and talking anyway!!" Men det sade jag ju inte. Som tur var sa läraren (teaterläraren)

"I'm gonna let you slip for this time, but don't let it happen again."

Tacka gud!!

Min värdbror säger att min teaterlärare är mutcho loco! Jag tror att det betyder väldigt galen på spanska:) Mrs. Baker, hon måste ha en skruv lös. Helt plötsligt under lektionerna kan hon börja dansa och sjunga, helt oförberett, medan hon i nästa sekund är den värsta tyrann jag någonsin stöt på. Strange..

Over and out

Jossan

Ok, här kommer en liten uppdatering från den del av lesfolket som lämnade för det stora, feta tjockislandet.

Som de flesta vet lämnade jag lilla Sverige i augusti, för att åka till Poplarville, MS, USA. Det var helt underbart roligt, hela tiden, det hände alltid saker. Visst var min värdfamilj ganska konstig, men jag tänkte inte låta det förstöra min vistelse i Mississippi.

Fem månader senare stog jag inte ut med min värdfamilj längre, jag blev anklagad för saker jag inte gjort, och det började helt enkelt gå utför. Jag vet fortfarande inte varför, för jag gjorde aldrig något. Jag kan fatta att de hade blivit arga på mig om jag gick ut och festade och inte kom hem i tid. Men jag gjorde aldrig något sådant.

Mot slutet pratade min värdmamma inte ens med mig, och tro mig, det blev väldigt ensamt. Föreställ er att bo i ett hus med en människa som ni kännner, men inte så jätte bra. Hon har alltid verkat sur, mest hela tiden så länge som du känt henne, det har liksom alltid verkat som att hon bara ville bli av med dig. Så en dag slutar hon prata med dig, ignorerar dig när du kommer in i vardagsrummet och när du försöker få kontakt är det som om du inte är där över huvud taget. Om du försöker hjälpa henne med något eller räcka henne något rycker hon det ur dina händer och vänder sig direkt från dig så att allt du kan se är hennes krumma rygg. Om du pratar med henne svarar hon (om hon ens svarar) med så få ord som möjligt, som om allt du säger är helt ointressant och hon inte orkar slösa luft på att ge ett mer utförligt svar än "yes" or "na-a".

Min värdpappa var snäll, men han jobbade natt och om han var hemma sov han.

Jag tror aldrig jag har känt mig så ensam och försvarslös förut, för jag hade absolut ingen makt. Ville jag gå någonstans var jag tvungen att ha hennes tillåtelse, och när man är totalt ignorerad är det svårt att be om det, jag var rädd för vad jag än sa kunde hon vända det mot mig.

Jag hade planer på att flytta hem till någon av mina kompisar, men allt tog sån tid med pappersarbeten etc. Så räddningen kom när mina kära vänner i Chicago sa att jag kunde komma och bo hos dem. När jag väl hade bestämt mig för att jag inte kunde stanna i Poplarville satt jag på ett plan till O'Hare en vecka senare.

Jag älskar P-ville, det kommer jag alltid göra. Jag älskar alla mina vänner där, och jag kan inte vänta påden dagen då jag kan åka tillbaka och träffa dem. Det är som jag sade till min vän Jessica helgen innan jag åkte, under en ström av tårar:

"I'm just so freaking scared! I'm scared that I've just had the best time of my life, and now it's all gone... I love yall so much!"

Men nu bor jag i en förort (suburb, typ as nice, massa rikusar) utanför Chicago, och det är JÄTTE bra. Jag trivs jätte bra, visst saknar jag mina vänner, men jag har fått ut så himla mycket av allt det här, jag skulle inte ändra något av det om jag fick chansen. 

  I was burned but I call it a lesson learned
I steak a return but i call it lesson learned.
My soul has returned so I call it a lesson learned.
Another lesson learned....

Life perfect, aint perfect if you don't know what the struggles for
Falling down aint falling down if you don't cry when you hit the floor
It's called the past 'cause im getting past
and i'm nothing like I was before.
You ought to see me now.

Alicia Keys
      

Igår fick jag ett paket på posten, och gissa om jag blev nyfiken när det var en stor låda med beskrivningen "silverring" i Saras handstil. Hmm, tänkte jag, det måste vara en väldigt stor ring som måste skickas i en så stor låda.

Jag brottades med lådan och all tejp ett tag, och när jag äntligen besegrade den fanns en mindre låda (som gav upp betydligt lättare) i den stora lådan, med en jätte fin silverring i. Åhhh, jag blev så glad och den var så fin! Den passar jätte bra som en tumring!

Jag var jätte lycklig och gick runt och berättade för alla att mina bästa vänner var de bästaste bästa!

Senare på kvällen när jag satt på mitt rum och gjorde läxor tog jag av mig ringen för att beundra den för ett litet slag. Det var då jag upptäckte det, på insidan av ringen var det ingraverat i kursiv text L'esfolket. Helt oväntat kom tårarna, det var inga ledsna tårar, utan glädjetårar. Därför att jag har något inte alla har, sann vänskap. Även fast jag är på andra sidan jorden, fylld av nya upplevelser både bra och dåliga kan jag alltid vända mig hemåt och känna mig älskad. I en värld där man inte känner någon, och ingen känner mig, är det en lättnad att veta att man har vänner som alltid kommer finnas där, vänner som aldrig kommer vända ryggen till.   Vänner som känner mig bättre än någon annan och som accepterar mig trots mina brister.

Jag älskar er!

Hey! Det händer visst grejer. Bara det att ingen pallar uppdatera sådär jätteofta och jättedjupt.

Men, just nu har jag (Saren!) faktiskt något viktigt att säga. Igår skulle jag ha ungdomsmässan. Var apnervös till och från. Någon gång under dagen skickade jag ett sms till Josefine där jag skrev just det. Att jag hade velat ha min vapendragare där som stöd.. Det gick ganska bra ändå med Östman tätt intill, Erik på andra sidan och Cornelias sms i bakhuvudet. Nu på morgonen fick jag svar från José iallafall, då skrev hon också att hon fått vår julklapp. Äntligen. Hon skrev att hon börjat gråta när hon såg vad det var. För er alla otroligt nyfikna människor tänkte jag därför att vi nu kan släppa bomben ;) Vi hade i julklapp till henne (och oss själva lite) köpt fem silverringar med en "diamant" på. I dessa ringar graverade vi in ordet L'esfolket, för att påminna oss själva om det där fina vi har. Varandra. Så nu har vi alla en varsinn (Olivias är dock borta i bondeland och hade ingen "diamant" heller.. Men jäjä, tanken som räknas!) Pusshey

Det händer bevisligen inte så mycket i våra liv. Bloggen är dåligt uppdaterad, och jag ska väl inte egentligen klaga då jag inte är den mest aktiva skrivaren. Det här inlägget skrivs för att jag helt enkelt in
te har något bättre för mig, tro fan inte att det har hänt nåt för att jag uppdaterar ;)

Pusshey 

- Saren börjar sin praktik med presthest i övermorgon. Tufft!

- Olivia flyttar hem igen efter helgen! Skönt!

- Cornelia har premiär på sin barnmusikal snart. Iiiih!

- Saren och Östman åker till Graninge 1-3 Februari. Yeah!

- Saren och Östman åker till Idre 23-29 Februari. Yeah!

- Josefine flyttar hem igen någon gång mellan femte och tionde Juni! Finally!

- För fyra av fem bär det med 90% säkerhet av till EM den 23:e Juni! Wooow!

Btw. Grattis på tjugoårsdagen vår gemensamme vän Nikolaus den röde ;)