Saren här.

Det är såhär, att den 22:a November var en magisk dag. Jag och Östman skulle se Winnerbäck på annexet. Jag har kopierat Annas inlägg från bilddagboken men ändrat lite så att bådas upplevelse kommer med. Så, här får ni vår gemensamma beskrivning av en uuuunderbar kväll;

Anna kommer dit och börjar köa klockan 13:45 (insläpp vid 18:30) och hamnar då som plats nummer 6 i kön. Frös nästan ihjäl men efter några timmar kommer Sara och bytte av så att hon kan gå till donken och värma sig. När insläpppet sker springer vi, förbi garderoben och tar platser längst fram vid staketet, lite till vänster. Efter att ha satt oss tillrätta med jackorna om ryggen kommer turnéledaren (Krille! Vi är dig evigt tacksam) fram och frågar om vi vill följa med honom backstage tillsammans med fyra andra och träffa Lasse. Vem svarar nej på en sådan fråga? Vi följer hursomhelst med honom medan han ser till att en säkerhetsvakt (btw. Sofia i Sarens klass pappa! hur liten är världen?!) passar våra braiga platser under tiden. Går in i en korridor (skakar som fan nu) och får order om att vänta en liten stund. Ut från ett rum kommer självaste Lars Winnerbäck och tar oss alla i hand och presenterar sig som Lasse. (No shit Sherlock?)

Han berättar att han ska ta porträttbilder på oss 
och vi följer med honom in i rummet han just kommit ut ur
. Skakar ännu mer nu när han säger åt oss att lägga ifrån oss jackorna och ställa upp oss mot väggen. Tar ungefär 15-20 bilder, berömmer oss för att vi är bra på att posa och berättar att han inte riktigt vet vad han ska ha bilderna till. När han är nöjd går Sara med målmedvetna steg mot jackan "Gå bara härifrån nu, du klarade det. Inte gråta!" när hon hör Annas röst bakom sig "Kan jag få en kram?" och Lasse som svarar "Absolut". Utan att tänka utbrister Sara nästan för sig själv "Men, jag vill ju också ha en kram" varpå Lasse svarar "Klart du ska få" och kramar om henne i vääääärldens gosigaste kram som tar andraplatsen på listan (mellan Markus och Gustaf). Sen flyger vi på små moln ut i korridoren. Skriver upp namn, adress och mailadress på ett papper och går sedan ut till våra platser vid staketet och en mycket avundsjuk publik.

Under konserten tittar han mot oss flera gånger och ler, dedikerar textrader till oss, visar sin uppskattning. Anna skrattade och grät om vartannat (grät mest under t
idvis) och skrek sönder sin röst. Sara skrek, skrattade, log och torkade bort tårar som inte fick rinna!

Konserten i sig hade gjort oss lyckliga, men detta var över allas förväntningar.

Vi vet hur det är att flyga på moln!!