Hej där, Sara här (nu var jag rolig!)

Jag har satt mig själv i stressmode och nu kommer jag inte åt knappen där man drar ner farten. Jag vill och jag vet att jag måste men jag kan inte. Jag orkar inte, det tar för mycket energi att springa i stressmode så det finns ingen kvar till att sakta ner. Nacken sa ifrån för några veckor sen. Jag klagade och tyckte synd om mig själv. Men lyssnade jag? Nej. Magen sa ifrån i torsdags. Jag klagade och tyckte synd om mig själv. Men lyssnade jag? Kanske.. Iallafall höll jag mitt löfte till mig själv, erica, anna och mamma: en hemmakväll. Lördagen blev min hemmakväll. Den jag längtat efter så länge, den jag sett fram emot och vetat att jag saknat. Men inte haft tid, ork eller mod att unna mig. Nu gjorde jag det och det var otroligt skönt. Jag lyckades nästan stänga av stressmode där jag låg i soffan med pyjamasbyxor och avstängd mobil.

Söndagen fortsatte i samma tempo. Började med at plugga lite lätt till cornelias röst i högtalarna. Sedan kröp jag ner i soffan tillsammans med Gustaf; glodde på titanic hela dagen (älska cornelias kommentar: titanic? va? är du deprimerad eller?!) Efter middagen bar det i lugnt tempo (visserligen efter en kaosartad tripp nerför rulltrappan) av till södermalm, älskade södermalm. En kort promenad i regnet samtalandes med anna i telefonen. Och sen; mysfika på tullys med cornelia och anna! Det är när man sitter sådär som man förstår, som man njuter till fullo. Det är då jag förstår varför jag klamrar mig fast vid lesfolket. Varför jag kallar dem mina bästa vänner. Varför de nästan är som systrar för mig. Det är som jag skrev på bilddagboken för ett tag sen; jag kan dem utan och innan men de upphör ändå aldrig att förvåna mig. Jag inte kan leva utan dem. För det är dem som är orsaken till de varma tårar som rullar ner för mina kinder, glädjetårar. 

Men nog pratat om det. Efter vår fika begav vi oss till ku och filmkväll. Jaa-jaa-jaaa, det skulle visas Jakten på lycka. Efter några mintuer skickade Olivia ett sms: "Jag är vid ica. Kom och öppna!" Eftersom det spöregnade ute och jag är en riktig kompis (som inte ville missa filmen) så rusade jag ut mot hallen. Jag har sprungit den vägen måååånga gånger förut, den ligger ju i lokalen som är som mitt andra hem. Men, trots det, har jag aldrig tänkt på att det finns en dörr ut till hallen! Jag sprang alltså genom korridoren och tog ett stort kliv för att komma fort fram till trappan. Men, det var en glasdörr i vägen.. Som i en film studsade jag emot dörren med ansiktet före. Allt inför en hysteriskt skrattane anna (horn). Efter många om och men tog jag mig iallafall mycket smidigt tillbaka till soffan och trängde mig ner vid cornelia och olivia. Efter bara några minteur var olivia såklart tvungen att krångla sig upp för att svara i sin telefunk. När hon smög ut mot korridoren viskade cornelia till mig: "Har hon sina brallor ut och in idag?" varpå vi båda började vrålgarva sådär som bara vi kan. Vi kurade ihop oss ännu mer för att inte störa i filmen, men då välte "någon" ut ett glas med fanta över hela bordet..

Med andra ord; Det var min dag igår!

Kvällen slutade iallafall trevligt med en riktig improvisationsmysandakt av johan tha man som även sjöng och spelade more than words (glädjetårar!).

Sammanfattningsvis; jag är otroligt klantig, keff på riktigt. Idag är min näsa  btw väldigt bred och aningen blå, en riktig skarpnäcksnäsa som tramse så glatt påpekade. Men, jag tror jag hittat reglaget för stressmode, är lite mer i balans just nu iallafall. Nu har jag ju faktiskt testat att gå in i dörren, den upplevelsen var inte att rekommendera och väggar brukar vara tillochmed fastare så jag hoppar gärna den erfarenheten.