Jossan här. Eller Josie som alla kallar mig i detta land.

Jaha, så helt plötsligt bor man inte i Poplarville, MS, längre. Vem hade knnat förtse det? inte jag. Jag älskade det där nere!!! Visst var det ganske obehagligt när de startade "prayer circles" under rasterna och var tvugna att välsigna pizzan innan de åt den, men bortsett från allt det där så älskade jag det där nere!!!

Jag berättade för Jess alldeles innan jag åkte att "I've just had the best time of my life, and now it's all gone." Shit vad jag grät, redan några dagar innan jag åkte grinade jag konstant! Så fort jag ens tänkte på det. T.ex. när jag såg coach Kelly en morgon och tänkte på första soccer träningen och sedan på att jag inte kommer träffa honom någonsin igen, då började jag grina. Min soccer coach liksom...

För att berätta allt från början så kom jag aldrig överens med min värdmamma nere i Poplarville, Mississippi. Hon tyckte att jag skulle sitta hemma hela dagarna och titta på tv med henne, i alla fall så kändes det så.

Jag var alltid lite rädd för henne. Jag tror att det berodde på att hon hade humörsvägningar som var helt oberäkneliga. Dessutom såg hon alltid ut som att hon var jätte sur, hon verkade liksom aldrig glad.

Hon började anklaga mig för att gå bakom ryggen på henne. Den paranoida kärringen måste ju ha hittat på allt det, för jag ljög aldrig för henne och gick än mindre bakom ryggen på henne. Men det var så som hon kände det, tydligen.

Sen började hon säga att hon skulle ringa till min local coordinator för att se om det fanns någon annan stans jag kunde bo. Hon sade det mer som ett hot, men jag pallade inte med att hon snackade om att jag skulle flytta ena dagen för att sedan låtsas som att det regnar den andra dagen. Så jag bad som att få flytta (jag bad min local coordinator).

Min local coordinator sade att jag skulle försöka se om jag kunde bo hos någon av mina kompisar. Det kände skitjobbigt för mig, att behöva fråga mina kompisar: "Hej, kan jag flytta in hos dig?" Men jag behövde inte fråga, flera av mina kompisar erbjöd sig, och pratade med sina föräldrar och allt. 

Problemet var att allt tog så lång tid. Jag orkade inte. Så när Pauline (min dåvarande värdmamma) talade om för mig en kväll att någon (vet ej vem) hade ringt till henne och talat om för henne att jag letade efter en ny värdmamma blev allt bara för mycket. Jag fick en utskällning om hur respektlöst det var att gå runt till mina kompisar och tala om för dem hur hemaska värdföräldrar jag hade och att jag behövde flytta. Detta trots att det var hon som började prata om att jag behövde flytta. Förväntade hon sig att jag skulle sitta runt hemma och bara vänta på att hon sade: "packa dina väskor och dra". Nej tack.

Men efter det slutade hon prata med mig, och det blev jätte jobbigt.

Mina vänner i Chicago hade sagt att om jag ville kunde jag komma och bo hos dem. Så det var det jag gjorde. Jag flydde.

Grät, som sagt, som aldrig förr innan jag åkte. Men det var för det bästa. Jag lever ju, och har det bra. Fast det suger att mitt år blev helt tillknycklat!! Bara för att jag har sett fram emot det här hela mitt liv... Ingenting man verkligen vill blir som man har tänkt sig. Åtminstone har jag lärt mig det. Man får bara lära sig att leva med saker och ting som de är.

Over and out,

Jossan